Disclaimer! Detta har nästan ingenting med transalp eller varadero att göra så om man vill ha specifikt för dessa modeller får man titta åt något annat håll.
Vi kikade på kartan i google map (terrängvyn). Det syntes direkt att det var som mest berg på västra sidan ön. Då åker vi dit!
The tool for the job - med kartläsare Rasmus. Jag tror att scootern kallas för Sym Citicom 300. Uthyraren kallade den för "grande scooter".
Jag vet inte hur grande den var men eftersom vi ville köra i bergen skulle det vara bra med lite extra umph! med två på osv...intalade vi oss.
Det är ju lite tveeggat detta med att köra omkring så pass oskyddade. Som en klen tröst har vi ju iaf hjälmen på, något de flesta lokala innevånare inte har. Vi tog oss tid att justerade hakremmen väl. Utöver detta? Ett _tjockt_ lager solfaktor 20 på utsatta partier
Vy där vi närmar oss de lite bergigare trakterna.
Efter att ha kört lite längre träffar vi på Terry från England som är på dagstur han också. Vi bestämmer oss för att slå följe för dagen. Vid snabb check visar det sig att denne gentleman givetvis är Hondaägare och har en Fireblade stående hemma i garaget. Han är på solsemester med familjen och har likt oss flytt undan för en dags skoj på hjul.
Terry insisterar på att fota mig och Rasmus vid ett rastställe med fin utsikt. Efter en lång övertalning får han oss att ställa upp och vi iklär oss vår hårdaste iron face pose. B-b-b-b-baad to the boone...!
Vägen snirklar på mer och mer...
Möjligen det högsta berget i bakgrunden...svårt få med känslan av hur långt borta och högt det är...
När man kommer upp i bergen på Rhodos förbyts det lite karga landskapet mot en slags lummig tallaktig skog. Vägbanan är bra och vägen slingrig!
En till utsiktsplats...
Terrys XT660 och vår scooter längre bort.
Efter någon timme kommer vi fram till byn Monolithos. Tog inte något eget kort på själva byn men den ser ut så här (bild snodd från internet):
Det finns ett gammalt slott/fästning på en upphöjning vid Monolithos. Enligt historien har det aldrig erövrats. Inte så konstigt kanske, det ser lite svårintaget ut. Vi var aldrig fram helt till det utan nöjde oss med några kort från en närbelägen utkiksplats.
I Monolithos by tog vi lunchpaus och åt på en restaurang med en sån här hängandes vid entren:
När vi ätit klart sökte vi oss efter lite "scenic roads" som Terry hade på en karta som han fått tag i. Jag försökte göra en rutt i GPSen men såg att de vägar GPSen hade där var markerade som dåliga. Mycket riktigt, när vi kom fram hade kartan fel och GPSen rätt. The wonders of modern technology. Hade man haft större och bättre däck och kanske inte en 9-åring därbak hade det varit kul att utforska grusvägarna men det skippade vi denna gång.
Vi körde vidare till lite andra "scenic"-vägar som Terry hade på sin karta. Vi kom förbi Rhodos enda(?) sjö. Terry sa att det var ett reservat här. Kanonvägar och fin natur.
Det har varit en stor brand på Rhodos för några år sedan. Vi körde igenom delar av området och det ser ut så här:
Nice curves...
Efter detta skiljdes våra vägar åt. Jag och Rasmus for mot vår ort och Terry mot sin. Lite märkligt hur man träffar folk så här som man troligen aldrig ser igen. Klockan hade börjat bli sent och vi ville inte behöva irra omkring efter mörkrets inbrott så det fick bli stora vägen hemmåt.
Nedan lite bike spotting från veckan på Rhodos.
Transalpen, speciellt 650, är mkt vanlig här.
The end.
.
)
Och trevlig resa till Fibern 
