Vad är coolt när det gäller adventure?

[twowheeltours]

Hej!

Jag gissar att det är flera än jag som kollar in olika sajter om människor som åker jorden runt på två hjul eller gör något annat spännande. Vad gillar ni? Märke på mc, kläder, destination, syfte med resan etc? Ensam, med familjen eller den stora gruppen? Vad tycker ni är coolt? En ensam man på sin Transalp kanske?

[Nysse]

Det häftiga är att de vågar släppa taget om tryggheten.
Bostad, arbete, pension........

[Stefan]

Jag är allt lite med Skye här...

Läser gärna på adventurerider.com, men inser ju att det är en annan liga. I och för sig väldigt underhållande att läsa, men...

Men, som Skye skriver, vi gör vårt eget äventyr på det sätt som passar oss själva bäst. Det kan vara litet eller stort, allt sitter i betraktarens öga. Och som sagt, "det coola är att vara den man är och utforska världen på det sätt man kan", oavsett om det är i det lilla eller i stora vida världen.

I min värld kan en dagstripp vara väl så spännande som en RTW-tour. Och det coola kan mycket väl vara den goa gemenskap som åtminstone jag hittat här med supergoa nya polare.

Och träffarna , för att inte tala om fjelläventyret har då varit äventyr för mig att minnas länge! Men likaledes har då mina små turer i hemmatrakten med goa polare, som när vi invigde våfflan i våras, varit väl så stora upplevelser Vad säger man, "Carpe Diem" kanske?

Kanske lite filosofiskt, bara min lilla tia. Och jag inser ju att jorden runt lär jag knappast dra under min livstid, men jag är OK med det.

[mel]

Alla har säkert sitt eget svar men för mig är det avbrottet, variationen och upptäckandet som är viktigt. När äventyrandes blir ett jobb så är det väl det, ett jobb. Ibland vill man bara dra, det kan jag förstå. Men att stanna och ta ansvar för sina nära och sitt arbete kan vara nog så modigt.

[AndersG]

Nu fick jag ett lite fuktigt öga.
Cool! mel.

(Även om jag absolut håller med Skye och Stefan.)

//anders

[Fibern]

Alla har vi ju olika tankar, krav, möjligheter, alltså det som mest har med ens ambitioner att göra. Det kan ju vara lika stort att ha åkt runt halva jorden som att ha hittat nåt trevligt ställe tiotalet mil från hemorten. Som Vättaberget vid Indalsälven till exempel
Visst kan det oftast vara skoj och intressant läsa om dessa "superäventyrare som lägger stora delar av världen under sina hjul, men jag sällar mig nog mest till Skyes och Stefans filosofi.

Att bedöma "coolheten" i andras resande/äventyrande är jag inte i stånd till, men mitt egna resande ger mig olika grader av upplevelse. Från kanske ett misslynt "äsch då" till "waoow".

Personligen har jag aldrig känt dragning åt fjärran resande, känner mer intresse av att uppleva Norden.
För mig blir hojåkandet mest ett utforskande. Som ifjol till exempel, efter Geiranger blev den fortsatta resan nästan helt på nya "outforskade" vägar. Att i lugnt tempo verkligen se sig omkring och spara intressanta och vackra platser i minnet. Förslagsvis då det i kameran.
Och fortfarande har jag några intressanta mål inom en dags räckhåll.

(kloka ord mel)

[Peter]

Varje gång jag trycker på startknappen känns det som ett äventyr. Ibland blir det Lofoten, ibland bara till jobbet. Så länge man känner glädje av att grensla hojen räcker det för mig. Visst hade det varit kul med en jordenruntkörning! Men så länge man har en arbetarplånbok så får man vara nöjd med det lilla
Fast denna sommar har det varit fantastiska äventyr

Från den fantastiska luren

[mel]

Jag har skrivit om honom förut. Nathan Millward reste från Sydney till London utan att veta ett enda dugg om vad han gav sig in på. På en gammal brevbärarmoppe (Dorothy) och med ett hyfsat havererat förhållande (även om han inte riktigt fattade det heller). Ingen tanke på att skriva en bok men ett stort behov av hjälp. Därför började han skriva på advrider.com och massor av människor satt bänkade och väntade på nästa tecken på liv. I min "bok" är han otroligt cool eftersom han aldrig försöker vara just det. Han söker aldrig andras godkännande och jag tror aldrig att han hade skrivit boken om han inte hade varit i kris och fått ett förskott. Beställ hans bok och läs.

[engson]

Varje gång jag trycker på startknappen känns det som ett äventyr...

OT - Min första hoj efter mitt "återfall" var en Virago 1100, och det var precis sådär. Ibland startade den, ibland blev det bara rassel och skit...". - Slut OT

[Peter]

Fast min startar alltid utom när bränslepumpen pajade! Vad jag menar är att det är så kul att trycka på startknappen och höra Mivvarna och sen dra iväg

Från den fantastiska luren

[Ralf-FIN]

Ja vad är coolt?
Det är ju en definitionsfråga detdär och visst är det kul att läsa om och titta på filmer om diverse lite extremare äventyr och om människor som gör nåt utöver det som anses vanligt. Är man då intresserad av hojåkning så snappar man väl upp både det ena och det andra angående hojar och utrustning.
Men det är ju ofta beroende på från vems perspektiv det berättas och hur det skildras. Den enes uppfattning om ett äventyr kan vara helt annorlunda än någon annans.

Jag har ju via jobbet haft möjligheten att se det mesta på denhär planeten, det på både gott och ont, så resandet i sig är inget jag direkt vill göra på min lediga tid. En annan aspekt av mitt jobb är att det handlar väldigt mycket om diverse problem, projekt och tidtabeller.
Var har nu dethär då med trådämnet att göra?
Jo, från min synpunkt så behövs det kanske inte så stora saker till att få till ett "äventyr" för att få ett avbräck i tillvaron. Det ger hojkörandet och det har en terapeutisk effekt då man får re-boota skallen med att bara fokusera på hojkörandet. Därtill kommer gemenskapen man får uppleva då man är på tur med andra och jag anser att möten med nya människor är en stor ingridiens i ett äventyr. Att då balansera och välja mellan planerat och oplanerat är då bara utgående från vad man känner för stunden.

Vad jag försöker säga är väl att var och en definierar sitt äventyr utifrån sin egen upplevelse

[twowheeltours]

Trevligt med så många kloka och jordnära tankar. Att bara välja att sätta sig på en mc betyder kanske att man är en äventyrare? De flesta människor gör det ju faktiskt inte. Jag är verkligen nöjd med min resa till Georgien men det är också många pusselbitar som måste passa in för att göra det möjligt. Man måste ju ha tiden, det är inte lätt att vara borta från arbetet i några månader. Jag blev förresten varslad om uppsägning första dagen jag var tillbaka på jobbet men det var nog mera företagets dåliga ekonomi och faktiskt har jag fått nytt jobb. Har man barn är det nog omöjligt och är man gift väldigt svårt. Min fantastiska hustru och jag sågs inte på nästan fyra veckor...! Pengar kostar det ju också men inte våldsamt mycket tycker jag.

Men, jag kommer länge att minnas förra årets finlandsresa där vår finlandskännare Ralf Nybond tog hand om både tolkning, GPS och guidning. Spännande och trevligt. En upplevelse som ligger en finlandsfärja från Sverige. Rekommenderas, hoppas att Ralf hinner med alla som vill se Finland.

Estland och Lettland ligger också en färja bort, en vecka som garanterat blir något att minnas.

Minns också en miniresa jag och hustrun gjorde 2007. Vi åkte på gamla Hondor, hon en Honda CB 400 och jag på en Honda XL 500S. Fyra dagar i Värmland och Dalarna och vi pratar fortfarande om resan och människorna vi träffade på.

Coolt är att använda sig av den mc och den utrustning man redan äger. Duger grejerna för en dagstur duger de förmodligen en hel vecka. Coolast är att göra som man vill!

[Stefan]

Ja, TWT, det landar väl någonstans i att det coola är kanske inte utanverket, de yttre ramarna för vad man gör eller upplever, utan mer de inre, hur man själv själv upplever det man hittar på, och lite som Skye sa, hur man tänjer sina egna gränser, utmanar sina egna föreställningar och tar vara på ögonblicket.

Uttrycket "cool" kan ju antyda en yttre image, vad man tycker är cool utifrån, men det känns ändå som att "cool" i slutänden ändå handlar om ens egen syn på sakerna. (Åtminstone om man kommit till en viss mognad )

Men... det är ju bara min tia det...

[Laffe]

Allt ligger i betraktarens ögon - oavsett utifrån eller med egna. Personligen tycker jag det är coolt att ha möjligheten att ens kliva på hojen, åka en timme på grus/skogsvägar - eller packa väskorna och åka längre bort. Frihetskänslan när jag kör, tiden till eftertanke när man stannar till på ett mysigt ställe, härligt umgänge med likasinnade (läs Xl-träffarna, stora som små), det är liksom helheten som gör att det blir coolt för mig. Sen är det utan tvekan häftigt när man läser eller ser filmer om europaresor, norgeäventyr osv, men det behöver inte vara så stort. Därmed inte sagt att jag inte mer än gärna skulle vilja göra liknande reseäventyr (för tro mig, det står högt på önskelistan!!) - bara en högst personlig tanke om att det lilla ibland kan vara väldigt coolt.


"Man kör tills man är framme"
/ Lasse

[mel]

" onclick="window.open(this.href);return false;

[nettan]

Hej! Jag är ingen äventyrare, men min handledare är. Kolla gärna in Yellow bikes on tour. Det störst äventyret blir nog på lördag, då ska jag köra Rosa bandet kortegen till Kristianstad, håll gärna tummarna att jag fixar det. Vi är över 260 hojar.

Skickat från min GT-I9506 via Tapatalk

[Fibern]

Jaha ja, klippet mel. Sydamerika, Anderna någonstans gissar jag. Fläckvis asfaltliknande, fläckvis lera. Inga sidoräcken. Kör om på den sida som passar bäst. Pratar som en Brasiliansk fotbollskommentator.
Jag vet inte om han är äventyrare eller bara självmordsbenägen.

[Fibern]

@Nettan
Visst klarar du det. Vi håller tummarna.

[TTG]

Liksom andra har sagt kan jag ju bara prata för mig själv. Jag har kört hoj sen jag var 15 år gammal. Någonstans runt 75.000 mil har det nog blivit. Förr var det häftigaste jag visste att lasta hojen över plimsollmärkena och dra ut i Europa. Jag skulle inte vilja ha dom turerna ogjorda för jag har träffat massor med fantastiska människor inkl en del som jag fortfarande håller kontakt med. Visst var det häftigt att klättra över alperna istället för att ta en diselstinkande tunnel.



Visst var det häftigt att sitta på en "bikerpub" i Tyskland och vänta på vad som skulle hända efter det att världens största och hårigaste biker hade ätit upp hela innehållet i kompisens snusdosa. Visst var det häftigt att få en bysmed i Finlands djupa skogar att gjuta ett nytt kopplingshandtag i brons efter att det gamla förlorat en match med en stenbumling. Det är sånt man minns och sånt man inte vill ha ogjort. Det man inte minns med lika stor entusiasm är dom där semestrarna det regnade 14 dagar och 15 nätter. När ingenting är torrt. Man får vrida ur dom rena filsingarna innan man tar dom på sig. För att inte tala om hur spännande det var att se om man skulle hinna få av sig ett kondomliknande regnställ som tagits på över ett tight skinnställ, i tid för att pinka bakom busken och inte addera till det blöta inifrån.

Idag är jag fullt nöjd med att ha hittat rätt hoj igen. Jag har aldrig kört jätteoffroad innan (Räknar inte ett kort mellanspel med en DR 750) men ändå känns det som om jag hittat hem när jag kör Varaderon. Så idag består det häftiga för min del i att köra en hoj jag gillar på vägar jag gillar och hoppeligen träffa på likasinnade då och då.

Det här blev långt. Grattis till dig som orkat läsa ända hit. Jag är snart klar jag lovar. Kan bara nämna att jag i ungdomen var stolt ägare till den första XL-modellen som fanns i Sverige och som grundlade off-road-traditionen

[Fog]

Det coola enligt mej är ta chansen, att göra den där resan som man vill. Lång eller kort är ju ointressant då alla har en egen uppfattning om längder. Jag smyger små vägar hemma vid, men drömmer om Norge o massa andra platser. Men är rätt nöjd med äventyr när jag sänkt någon 250 kg båge i ett dike mitt ute i ingenstans här hemma. Så coolt ja det är man om man åker båge, långt eller kort enligt mej. Att åka båge är ett äventyr.


Skickat från min iPad med Tapatalk